Både Sonen och Dottern är väldigt bra på att säga: ”Det var inte jag! Det var…” Vem det var har ändrats med tiden och utvecklingen. Sonen hade låtsaskompisar när han var mindre, då var det de som var de skyldiga. Numera är det oftast lillasyrran. Och vice versa.

Därför blir jag både häpen och rädd när jag läser Federleys kommentar, att det inte var han utan hans alter ego dragpersonligheten Ursula som gjorde PR-resan (det betyder väl egentligen att han eller de eller hon tog emot mutor alltså fick betalt för att uttrycka sig positivt om resan?!). FF ska väl vara vuxen? Antar att det inte finns juniorriksdagsledamöter. Betyder det här att Sonen kommer att bli politiker? Hu och ve. Fast om han kan skylla allt tokigt som han eventuellt gör på Pippi, ser jag ser enorma möjligheter öppnas för honom att bli en stor politiker. Riktigt stor.

Nästa fråga blir självfallet om det här med att skylla på en annan personlighet bara funkar för manliga politiker. Igår försökte jag nämligen med detta, i mitt tycke, helt eminenta knep. Jag handlade massor med saker jag länge önskat mig som sittdynor för ökenklimat, luktgranar, elektriska bolltvättare och kombinerade fjärrkontrollshållare (nu ska jag bara klura ut vad de ska kombineras med, med det är säkert något som jag har stort behov av). Sambon stirrade på alla påsar och kartonger och undrade vad jag höll på med. Fast inte i så snäll och vänlig ton. Då sa jag bara: ”Det var inte jag, det var mitt alter ego Kalle.” Då borde han ju ha svarat att det var helt okej, eftersom det inte inkräktar på min roll som mamma och sambo. Men det gjorde han inte, han sa: ”Du är f*nimej inte klok, du får lämna tillbaka allt i morgon.” 

Är det alltså en typiskt manlig grej det här att ha ett alter ego? Kan tex. inte påminna mig att Gudrun skyllde alkoholismen på Algot och Mona skyllde inte Tobleronen på Torsten. Men jag vet nu att det inte går att skylla alla kassar på Karsten.