Jag såg fram emot att se nya prisbelönta Wallanderfilmen igår kväll. Kenneth Branagh är en favorit, likaså Kurt Wallander. Men jag var inte beredd på att Kenneths Kurt skulle bli en Kööört.
Det borde ha blivit komiskt när Kööört Oållendurr från Ischstaddpolisen presenterade sig. Det blev det också. Flytet i dialogen övergick i stormvågor och jag tappade tillfälligt tråden. Trots att jag var uppslukad av historien och det vackra fotot med de många, ibland övertydliga, symboliska bilderna, satt jag ändå och väntade på att nästa komiska namn skulle vricka sig ur någons mun.
Kanske är vårt språk anledningen till att så många av personerna i filmen fick vara namnlösa. Men Najburg och Soedburg fick ändå vara med. Varför? frågar jag mig. När man ändå ändrar så mycket, varför i hela friden behålla det som ingen engelsk skådis klarar av?
Kurt kontra Kööört, några exempel:
- Kurt bor i en lägenhet. Kööört bor i ett hus.
- Kurt kör en gammal skruttig bil och lyssnar på opera. Kööört kör en ny fin bil utan musik.
- Kurt pimplar whiskey. Kööört dricker rödvin.
- Kurt är singel sedan länge och har en ny kärlek. Kööört är nyseparerad.
Summa summarum funderar jag på om det hade varit bättre att låta Kööört Oållendurr vara en Brian Smith i en liten stad i England. Storyn hade man ju kunnat behålla ändå. Jag vet inte än. Hoppas att nästa avsnitt hjälper mig. Kanske får vi då höra den kvinnliga polisens namn, Hoggländ eller vad det nu kan bli.
Jag känner igen mig själv. Problemet blir megastort om man är extra förtjust i romanen/sviten.
Därför skakade jag på huvudet redan när Rolf sa sin första replik i ”Mördare utan ansikte”. Kurt är för mig född i Klagshamn och pratar skånska. Då spelar det ingen roll att både Rolf och Christer är duktiga karaktärsskådisar. Kanske skulle de valt en skådis som bor i Beddingestrand på sommaren. Han har både rätt kroppsform och dialekt. Vet du vem jag syftar på? Initialerna är samma som en trist sjukdom. MS.
För alla de som inte läst böckerna som jag slukat dem, är det troligtvis lättare att acceptera valen.
Det är inte ofta det händer. Att film kan tävla mot romanen. Rolf var verkligen Ove för mig. Jag lovhyllade boken och har visserligen bara läst den en gång. (december 2012). Det var en stor upplevelse att få se gestalten på duken.